Nu har det hunnit vara jul.. jag hoppas ni alla hade det riktigt bra och fick massa fint.



Snart är det ett nytt år här igen. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det.. det blir en del förändringar. Som alltid annars. Vissa har jag själv valt att genomföra, andra måste jag bara acceptera varken jag vill eller inte. Och ganska nyss förstod jag att vissa av förändringarna trodde jag att jag skulle kunna ta mig igenom utan problem, men det kommer bli jobbigt.


Men så är det för många antar jag. Hur ensam man än kan känna sig i vissa situationer så är man aldrig det. Sorgligt nog så är det så många fler som känner detsamma som du och jag inför allt livet ger och tar.

Skolor hit och dit

Jag letar gymnasium. Jag har börjat söka igen, men det känns så mycket bättre och så mycket roligare än förra året.
Nu har jag lite mer motivation än förra gången.. och än så länge är det "bara" en termin jag har missat. Förmodligen går jag nästa höst till mötes med ännu mer motivation, efter två terminer utan plugg.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva mer. Idag är jag bara otroligt sugen på studier.

Melissa Horn sjunger i en låt "och jag försvinner ibland".. 
Och som ni kanske har märkt så gör jag det. Men ni vet, jag har mitt och stå i också. Det är inte alltid helt lätt att försöka hålla sig själv och en blogg vid liv.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket tid jag vill lägga på bloggen när jag inte känner att jag har något vettigt att skriva, eller hittar rätt ord för mina tankar.

That one

Jag blev lite frånvarande. Jag försvann in i hösten.


Ni vet den där personen som alltid är så glad, som alltid är uppåt, pigg och så utåtriktad. Vi alla har sett henne, och undrat.. "hur gör hon?", "hur kan man alltid vara så glad?"

Jag känner mig som henne nu. Försöker lägga på någon fin yta för att slippa behöva svara "inget" eller "bra" på alla frågor om vad det är och hur det är när folk ser att man inte lagt på den där fina ytan.
Då är det så mycket lättare att fånga ett leende och behålla det på tills man är själv igen.

Livet är en berg- och dalbana, och just nu befinner jag mig någonstans i en uppförsbacke som bara gör mig otroligt besviken.. kanske för att jag är så medveten om att det snart kommer gå rätt ner igen.

Ibland önskar jag att fler runt mig visste helt och fullt vem jag är, och vem jag har varit. Inte för att de ska tycka synd om mig, utan för att det hade varit så mycket lättare för både mig och de runt mig.



Det finns inget svar på "hur man gör det", eller hur man alltid kan vara så "glad". För man är inte det.
Ingen är det..

-

Den där känslan av lycka, och vemod. När man pendlar någonstans där emellan. Fram och tillbaka..

Man har så mycket att vara lycklig för, så mycket att man ibland bara vill gråta av tacksamhet. Men nästa sekund är tårarna där av sn annan anledning. Man kanske saknar något man en gång hade, eller något man så gärna önskar att man kunde ha..men som man är så medveten om att man aldrig kommer att få.

Och där sitter man, fast i känslorna. Fast i tankarna. Fast i glädjen, fast i saknaden.
Vad gör man då? Hur lätt är det då att inte undra och att inte ifrågasätta.
Man vill ju veta varför livet gör så mot en, i mitt och många andras fall- varför Gud gör så mot en.

Till en början kan det vara så svårt att ta till sig att Gud vet vårt bästa. Att han vet vad som är rätt och fel för oss.
Hade han vetat det skulle man ju inte sitta i den situationen och sakna det man en gång hade och det man aldrig haft.
Hur kan han låta oss hamna där?

Egentligen borde vi nog fråga oss själva- varför låter jag mig hamna där?..

Drömmare

Drömmar. Det finns många sorters drömmar..
Drömmar om vad man vill bli, hur man vill att det ska bli..-livsdrömmar som man vill ska gå i uppfyllelse.- Dagdrömmar. Drömmar vi har om nätterna. Vissa blir bra,  andra kallar vi för mardrömmar.

Sen finns det drömmar som är en blandning av allt. En dröm man på något vis önskar kunde ske, men som egentligen skulle vara en riktigt mardröm om det faktiskt hände. Trots att det i själva drömmen var rätt bra, nästan fantastiskt.

Men det är ju bara drömmar, eller hur?..

Förändring

Fixade till bloggen lite såhär mitt i natten.. Jag kan ändå inte sova.

Fast jag borde verkligen ge det ett försök till. Så jag gör det.


Godnatt kära vänner.

Kär

Jag bara sitter här, helt i drömmarnas värld och är så förälskad i något som får mig att vilja gråta.
Har just funnit mitt livs kärlek.
Gång på gång faller jag. Låt på låt.

När jag igår skrev om alla de där känslorna viss sorts musik kan ge.. lycka, gläjde, vemod och förlust.
Han får fram allt det så bra, och den där känslan av att vara kär.

Han musik är "precis sådär lagom deppig och tråkigt uppmuntrande." 
(som jag också beskriver Bo Kaspers orkester, Kent, Miss Li och Melissa Horns musik..)




"Which way is right, which way is wrong,
How do I say that i need to move on?
You know we're heading separate ways.

And it feels like I am just too close to love you,
there's nothing I can really say.
I can't lie no more, I can't hide no more,
got to be true to myself. 
And it feels like I am just too close to love you, 
so I'll be on my way.."

Jag säger bara Alex Clare..

Tacksam

Måndag igen.. Fantastiska måndag.

Jag är ledig på måndagar nu mera, och denna har jag försökt att bli fri från halsont, förkylning och feber som flög på mig igår.

Och så har jag tänkt..

Tänkt på hur livet skulle vara om jag var någon annan än den jag är idag. Om jag hade fortsatt vara den jag en gång var. Eller om jag hade blivit någon annan än den jag är.

Det är sådant man kanske inte borde fundera över, men sådant som man ibland inte kan låta bli att tänka  på. 

Vart hade jag varit? Vad hade jag gjort? Hur hade jag mått? Vad för människor hade jag haft runt mig? 

Vem hade jag varit?..

Jag är så otroligt tacksam att jag tog emot Jesus, att jag valde att leva för honom. 

Så tacksam för allt har har gjort, gör och kommer att göra för mig. Så tacksam för alla de fantastiska människorna han tillfört mig.

Jag är så tacksam för den jag är, och för det jag har.

Men visst är man ibland nyfiken på livet man inte har..till ingen nytta alls.

Musik igen

När jag hör viss sorts musik fylls jag av någon känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på. 

Det är en blandning av lycka, glädje, vemod och ibland förlust.

Texter som beskriver känslorna så väl. Situationer som man själv kan relatera till.

Låtar som man kan låta tankarna sväva fritt till.

Musik spelar så stor roll. Musik är så mycket.

Melissa Horn sjunger "Jag vill vara vanlig, vad det nu är. Jag vill göra fel och erkänna det. Jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig något mer. Om du vill ha mig, så säg till. För själv vet jag inte vad jag vill."

Och visst är det så, en tonåring idag vill vara vanlig. Men vad är det egentligen?

Man vill göra fel, för att det är så man lär sig. Att erkänna det är inte alltid det lättaste, trots att man kanske vill. 

Och att leva för dagen, visst vill man det? Men hur gör man det? Men den ständiga press i lever i, ifrån skola, kanske arbete, vänner och media. Man ska ha den snyggaste kroppen och de snyggaste kläderna. Helst ska man ha bra betyg, utan att vara en "plugghäst".. men ändå ha ett liv .Miss Li har en låt som heter I heard of a girl. Den handlar om en tjej som blev mobbad. I den situationen vill man absolut inte heller hamna. 

Allt ska vara så bra och fint. Mitt i allt detta kaos som kallas livet, så vet man nog verkligen inte vad man vill.

Men vem vet det? Vet man det någon gång?..

I en annan låt sjunger Melissa "Och jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.."

Och visst gör jag det. Varje dag.. men någonstans mitt i allt så förstår jag att jag är en sån som tänker. En sån som lever på mina tankar, och musiken.

En insikt, ett nytt försök

När jag startade den här bloggen var jag fast besluten om att den inte skulle handla om mig. Att jag inte skulle nämna mig själv så mycket.

Men jag har ändrat mig. Eller i alla fall insett att mitt skrivande, det är jag. Så hur skulle det inte kunna handla om mig? 

Jag tänker inte ge er fem uppdateringar om dagen som handlar om vad jag gör, för så intressant är inte mitt liv. Dessutom känner jag inte att jag vill att alla som läser ska veta det..

Men jag vill dela med mig av saker som har hänt mig, saker som jag hoppas kunna hjälpa andra. Tankar, åsikter och allt annat tråkigt jag har i mitt huvud. Det ska läggas upp här. Nästan varje dag.

Stockholm

Sitter i en lägenhet någonstans i Stockholm, tunnelbanan låter som hjärtslag när den kör utanför.
Folk går fram och tillbaka, alla är likadana men ändå så olika. Var och en på sitt sätt.


Som nästan alltid annars funderar jag över framtiden. Men för nu tänker jag släppa dem tankarna, släppa min trygghet och ge mig ut.

-

Nu är jag där igen.. vill så gärna skriva, kunna formulera mig som alltid annars. Men det går inte.
Det enda jag kan sätta ord på, det enda jag kan formulera är att jag inte kan.
Fast egentligen kan jag. Bara inte just nu.

Livet

Jag sitter hemma, skickar något mail och skriver. Framför mig sitter sju underbara tjejer som tittar på Solsidan. De är verkligen helt fantastiska, var och en på sitt sätt.

Jag är så lyckligt lottad som får ha dem här hos mig!


Funderar lite på skola.. det är trots allt dags att börja söka gymnasium snart igen. Svårt.
Det finns så många olika skolformer som lockar.
Märklig känsla det där. Att skolan lockar....

Älska eller Hata mig

Nu ger jag mig in på något igen. Vet inte alls hur detta kommer gå, men jag hoppas hoppas verkligen att jag ett tag framöver får sitta uppe hela nätterna och bara skriva.


Jag vill vara lite fräck i mun, vill att andra ska se det jag vill ha sagt.
Jag vill vara allvarlig ibland, men ändå kunna skämta. Kärlek, sorg, glädje, smärta, självironi.
Jag vill driva folk till vansinne, få vissa att hata mig, andra att älska mig.


Ännu vet jag inte alls hur detta ska gå till. Hur jag ska lyckas. Men det ska jag, jag bara ska lyckas.
Det har gått bra innan, då ska det gå bra nu med. I'm sure about that.

Tid som inte räcker till

Vad handlade förra inlägget om egentligen?..

Jo, mitt läge är för tillfället såhär; jag har hoppat av skolan. Är arbetslös, men söker jobb. Min mesta tid går åt att fixa och ordna, men även försöka hitta någon form av ro i allt detta "kaos" jag skapat.
Därav den dåliga bloggningen. Men detta innebär inte att jag inte tänker på saker jag vill dela med mig av.
Har så många gånger tänkt på väldigt viktiga saker att ta upp..men så har jag varit tvungen att göra något annat eller helt enkelt varit så trött att jag inte orkat gå in i en "diskussion" med mig själv.

Dock börjar allt lägga sig lite nu och ja har mer tid över. Även fått tillgång till telefon som går att blogga ifrån vilket innebär att jag faktiskt kan skriva på bussen eller liknande.


I alla fall..ville bara säga att jag lever och kommer snart tillbaka.

Ta hand om er.

Jag och musiken

Lyssnar på musik, som alltid vid datorn.
James Morrison - One life.

Jag lyssnade på den förut och hörde några speciella rader ur texten;
"my daddy sat me down, he said,
"son, it's probably time to start making some plans."
and I said, "no, not right now."
cause with so many choices I just didn't know what to do now."

Jag upprepar dem för mig själv i huvudet och tänker på allt som har hänt de senaste dagarna, allt som händer och allt som kommer hända inom en snar framtid. Det känns spännande, tråkigt på sätt och vis och lite nervöst.
För att återgå till låten- visst är det svårt. Jag borde kanske och sätta mig ner och planera lite, men nej. Inte just nu. Med så många val vet jag inte vad jag vill göra nu.

Tankar hit och dit

Det funkar inte som jag vill. Jag funkar inte som jag vill.
Ett jobbigt virus som hälsa på, har varit här länge nu. Hade kanske tänkt stänga länge. Återstår att se..

Dundrande och tryckande huvudvärk kombineras bra med alldeles för lite sömn. Eller?..
Men vem är egentligen jag att klaga? Jag har det bra, en mamma och en pappa som bryr sig om mig. Fantastiska vänner. Tak över huvudet, en skön säng och mat i mängder. Jag får rent rinnande vatten om jag öppnar kranen. Jag kan duscha och hålla mig ren. Jag skulle kunna ta på mig rena och hela kläder varje dag,  jag klagar över att "jag har inget att ta på mig", men kärebarn..min garderob är knöfull.
Jag vill ha nya grejer, grejer jag egentligen redan har. Men jag vill ha det ändå.

Vem är jag? Hur kan jag klaga som jag gör? Jag som har det så bra. Jag som har allt, och lite därtill.

Det finns de som går runt i trasor, inte vet vart de för natten ska sova eller hur de ska stilla sin hunger. De som inte kan dricka rent vatten och de som inte får uppleva kärlek och stöd ifrån föräldrar och vänner..
Det är fruktansvärt att det är så. Det är pinsamt att klaga när man tänker på det.

Samtidigt så är jag otroligt tacksam över det jag har, och "glad" att mitt största problem någon dag kan vara vad jag ska ha på mig och en annan dag att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill äta. Men det är inte så enkelt ändå, även jag har mina problem. Stora och jobbiga.

Och det antar jag att du också har, båda stora och jobbiga, men även små och löjliga.
Var "glad" att dina problem i förhållande till vissa andra är lätta.
Men nedvärdera heller aldrig dina problem. För ditt största problem är lika stort och tungt som någon annans största problem.

Vart vill jag komma med detta egentligen? Alla har vi problem och svårigheter i livet. Det kommer alltid vara så, oavsett livssituation. Och det är viktigt att alla behandlas värdigt. Oavsett vad!



Känner att jag inte kommer kunna avsluta detta på något bra sätt, så jag sätter punkt. Men påminner en gång till om att;
Alla ska behandlas värdigt. Oavsett vad.

Gud är god..

..Han är störst. Han är allt!


Jesus dog på korset för DIG! Glöm inte det..

-

Jag förstår inte varför. Jag kommer nog aldrig göra det. Och inte heller tror jag att jag vill förstå varför.
Min bror är inte här, jag kan inte gör något åt det. Ingen kan det. För man kan inte göra något som är gjort, ogjort. Det är omöjligt..tyvärr.

Det känns så hopplöst, när jag plötsligt blir medveten om att jag för fyra år sedan var med världens finaste bror..

10 september

Jag hatar att tycka synd om mig själv. Jag vill inte tycka synd om mig själv, och jag gör det inte heller.
Men inte kan jag hjälpa att tanken slår mig, för fyra år sedan umgicks med min bror. Det gjorde jag faktiskt, för då var han här, vid liv. Vi skrattade och hade kul.

Hade vi vetat den 10 september 2008 att vi bara hade 7 dagar kvar att umgås, så hade vi troligen spenderat de dagarna på ett helt annat sätt. Men ska man tänka så blir man lätt galen..
Jag är glad för dagarna vi hade, jag är glad för samtalen vi hade. Men mest glad är jag över att jag hann säga hur mycket min vackra bror betyder för mig, och hur mycket jag älskar honom.
För det gör jag, och jag är stolt över honom.
Ingen kan ha en bättre bror än mig. Ingen.

Jag är ledsen, jag är svag och jag gråter ibland. Jag är inte mer än människa.
Men jag är glad, jag är stark och jag står på mina ben. För jag vet hur bra han har det i himlen, min fina bror. Det är jag säker på, att han är där. Där jag kommer få träffa honom igen.
 
Och visst är det så, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

Långa sömnlösa nätter

Vet inte vart jag för tillfället ska ta vägen. Ligger sömnlös.
Mår piss rent ut sagt.
Jag tänker och tänker och tänker.. på vadå? Allt och ingenting.
Lyssnar på James Morrison. Han är fantastisk. Speciellt när man har feber och inte kan sova.

Jag tänker mycket, jag har tänkt mycket det sista. Jag vill skriva, jag vill få det ur mig. Men kan inte formulera tankarna. Jag kan inte få dem till ord. Det går inte, hur mycket jag än vill.
Jag måste få tillbaka det. Utan skrivandet, utan mitt sätt att formulera mig är jag inte mig själv.
Det finns ju där någonstans, jag har ju det i fingrarna, i hjärnan. Jag har det helt enkelt, men var? Ibland tappar man sig själv.
Men jag tror att jag har febern att skylla på. Så jag gör det, jag skyller på febern och lägger mig ner för att åter njuta av James Morrison.

Prioriteringar

Det har varit dåligt med bloggandet nu..men jag tänker inte be om ursäkt för det.
Jag bloggar inte för att hålla er som läser uppdaterade om vad jag sysslar med i mitt liv. Jag bloggar inte för att få bekräftelse.
Jag bloggar för att nå ut med mitt skrivande, för att jag på något sätt vill göra skillnad. För att jag vet att jag på något sätt kan göra skillnad!

Men ibland kommer livet emellan och man måste prioritera, även om det kanske inte alltid är det roligaste. Jag har prioriterat skola och är nu på rätt spår.
Det känns bra. Det är där jag ska vara, jag bara vet det.
Jag tänker fortsätta prioritera, men också klämma in mitt skrivande och bloggen på listan med saker att prioritera.


Men idag är jag sjuk, hjärnan är låg och tankarna mycket få.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Tyvärr.. eller ska jag säga tyvärr?
Igår började allt det där som skulle bli nytt och så bra. Det blev nytt, men allt annat än bra.
Imorgon påbörjas ytterligare någonting nytt, något som ska bli bra.
Imorgon avslutas det nya som inte blev bra.

Men visst är det så, saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.

Något nytt

För ett årsedan var jag ungefär lika nervös som jag är nu.
Då, för att jag söndagen den 21:a Augusti skulle döpas och gå med i min församling. Det var dags för något nytt. Allt skulle bli nytt.
Imorgon, tisdagen den 21:a Augusti ska ta mig upp, hoppa på bussen och ta mig till en ny skola, en ny klass, nya människor. Det är dags för något nytt. Allt kommer bli nytt.

Klockan är ställd på 06:00 och klockan är mycket. Det blir många intryck imorgon och att vara pigg och glad kan nog bara göra det hela lättare och roligare..
Låter John Blund ta med mig till drömmarnas land och förbereder mig för något nytt.

Tävlar

Är med och tävlar om fantastiskt fina saker som min goa vän pysslar med!
Gå in och kika på hennes blogg www.lyckeliv.blogspot.se, man blir inspirerad om man gillar pyssel..helt klart!

Klicka här för att komma till tävlingen!


/Fina

Hem ljuva hem

Hemma från en mycket fin Gudstjänst.
Bara vittnesbörd. Jag vittnade, en härlig vän hade ett vittnesbörd som var som en predikan. Så predikan stod hon för! Det var fantastiskt, magiskt.
Vissa av er tänker säkert "jaha..och vad är ett vittnesbörd då?" det kan man undra..
Man berättar om en viktigt händelse i livet, där Gud är inblandad. Där han påverkat och förändrat.
För det gör han, varje dag, hela tiden. Hade vi öppnat ögonen på riktigt så hade vi sett alla under som sker med hjälp av honom varje dag.
Det är en god Gud jag och många andra kristna lever med.

Min kväll den 16/8

Ibland önskar jag mig bort..bort till en annan plats. Inte härifrån, inte ifrån jorden. Men ifrån mitt hem.

Jag vill göra något annat, jag vill nå ut till människor. Det gör jag inte härifrån. Jag måste våga för att komma någonstans. Jag måste skapa mig ett nytt hem, någon annanstans.

Jag sitter här, så säker vid mitt köksbord framför min dyra fina dator som rättar de stavfel jag gör. Mysbyxor, min nyaste vinröda stickade tröja och vita raggsockor som mamma stickat till mig. Och en kopp kaffe brevid datorn. Det är det som gör mig nöjd ikväll.
Jag försöker fokusera på skrivandet, men någon skriver ”snabbmeddelande” till mig på facebook. Det stör mig.
Ett rött streck under ordet brevid, jag har stavat det fel..och datorn vill ha det till 'bredvid' men det blir fel för mig. Det stör mig. Jag vill inte ha det så.

Greppar koppen med ena handen, den är varm. Tar en klunk, den värmer behagligt. Det är faktiskt lite småkyligt..köksfönstret står på glänt och det är grått och lite blåsigt ute. Inte konstigt att jag fryser.

Det är en kille jag lärt känna i skolan som skriver till mig, och jag kommer på mig själv med att små flörta med honom. Och det känns helt okej. Men jag väntar på någon annan. Egentligen. Eller så väntar jag på mig själv. På att jag ska släppa den där kärleken jag varit så kär i. Börjar inse att det finns så många fler, så mycket mer. Och jag är ännu inte gammal.
Dessutom är det hopplöst att leva med en författare. Hopplöst att leva med mig.
Så jag kan väl fortsätta flörta. Men mer än så får det inte bli, absolut inte!..

Har tänt två blockljus som står på en bricka på köksbordet, fastnar med blicken en lång stund på lågorna och fascineras av kraften som finns i dem.
Det är eld. Eld har kraft och makt. Eld kan så lätt förstöra så mycket, och det kan gå snabbt. Blicken är fast på ljusen och tankarna svävar iväg. Långt bort.

Tar en klunk till på kaffet, det har blivit ljummet och är inte alls värmande på samma sätt längre. Men det gör inte mig någonting, fönstret är stängt och ljusen ger värme.
En tant går förbi utanför. Hon har bara t-shirt på sig, tänker på hur jag frös förut när fönstret var öppet, trots att jag har en tjock stickad tröja på mig. Ett höstplagg, på sommaren. För visst är det så, augusti ska fortfarande vara sommar. Och jag är vinterklädd..
Undrar om tanten frös, vart hon ska? Klockan är ju närmre halv tio på kvällen och hon är säkert över 80 år.. Men å andra sidan så har väl inte jag med det att göra. Fast det är så vi människor fungerar, i alla fall vi svenskar. Vi är så nyfikna av oss, och vill gärna veta allt om andra men helst ska ingen veta något om oss.
På bussen, spårvagnen, tåget eller vad det nu kan vara sätter vi oss gärna på en egen plats. Ställer väskan på platsen brevid och stoppar in hörlurarna i öronen eller tar upp en bok. Vi gör oss gärna okontaktbara. För andra människor är farliga, det verkar i alla fall de flesta av oss tro. Jag måste erkänna att jag själv tyvärr är en av de som gör såhär..måste nog ändra på det.

Bläddrar lite i listan med människor som är online på facebook, hittar min gamla lärare och minns att hon för nästan ett årsedan skrev att jag var välkommen till henne för lite avkoppling. Åka till min gamla lärare, till en annan plats..utomlands, till sol bad och avkoppling. Hade suttit fint nu! Kanske ska kolla med henne om jag kan komma till höstlovet. När allt ändå är grått och tråkigt här..

Hösten är den absolut tråkigaste årstiden jag vet. Det är bara massa jobbiga bitar varje år. Min brors dödsdag, hans födelsedag. Min gammelmorfars dödsdag. Början på ett långt skolår och regn.
I år blir det dags för ny skola, i stan. En timmas busstur varje dag för att ta sig dit. Ser inte fram emot det längre.. Fast nu har jag bara tre år kvar i skolan. Det är faktiskt något som är positivt!


Sitter kvar på samma stol som jag gjort i flera timmar. Det har hunnit bli mörkt nu, det enda ljuset kommer ifrån blockljusen på bordet och datorskärmen. Och det upplysta tangentbordet, såklart. Dyra datorer ska väl ha allt, även upplysta tangentbord..
Kaffet är slut för längesen och utbytt mot en liten skål valnötter och listan på spotify med lovsång är igång.
Lovsång ja.. det är fin musik. Lugnande, fantastisk, mäktig. Att få lovsjunga Gud är nog något av det största en människa kan få göra. Få saker är i klass med det.
Det är härligt att ha Gud att lita på. Jag är kristen och tror på Gud, det står jag för.

Jag är stolt över att ha Gud i mitt liv.

En förtrollande plats

Var i Alingsås och blev förtrollad. Fantastiskt ställe, fantastiska människor.
(Fantastisk glass!)
En natt räckte, jag blev kär.
Tänkte igår en snabb tanke om att det kanske var där jag skulle hitta kärleken. Och det gjorde jag.
Jag blev kär.
Dock vet varken jag eller någon annan något om framtiden, så det kanske trots allt är där jag kommer att finna "kärleken i mitt liv". Det lär jag märka.

Nu sitter jag hemma. Det är lördag och jag har ont i huvudet, magen och tankarna är så stora och så många.

Delar med mig senare.

/Fina

På resande fot

Sitter på bussen, den stannar på hållplatserna och det går av och på folk.
De gör samma sak som de alltid brukar göra, stämplar och tar en egen plats. En plats där ingen sitter.
Tar fram telefon, musik eller vad det kan vara de har för att bli okontaktbara. Det är en viktig sak för svensken, att ingen pratar eller sätter sig brevid.
Om man nu inte är några vänner som åker förstås.. Det sitter tre tjejer snett bakom mig. En av dem frågar vad sånna där pappers kedjor man gjorde när man var liten heter. Jag försöker själv komma på det men en av de andra svara "gilanger!" och mycket riktigt, precis så heter dem. Pappers kedjorna man gjorde när man var liten..

Näst sista hållplatsen, en tjej som suttit och pillat med sin telefon går av. Antagligen så har hon fått sms från någon hon tycker om för hon har suttit och lett. Och tuggat på sitt tuggummi med öppen mun, leende. På ett sätt jag inte gillat.
Jag dömde henne utifrån det.
Vi, i alla fall jag måste jobba på det. Jag får inte döma.

Dags att gå av bussen och kolla läget på Göteborgs kulturkslas.

Nöjd

Kom och tänka på Veronica Maggios låt Nöjd? och ja. Nu är jag otroligt nöjd! Det blev bättre än jag trodde, bättre än vad jag ens trodde jag kunde hoppas på. Jag är inte så dålig trots allt!

Nu ska jag låta mig lägga huvudet på kudden och läsa lite av fantastiska Marcus Birro!


Sov gott..
/Fina

En ny blogg.

En ny blogg. En blogg om allt mellan himmel och jord.

Jag bestämde mig idag för att åter igen börja skriva, och göra det på riktigt. Jag vill satsa på det nu, och jag börjar här. Vid mitt köksbord, tio i tolv 16 augusti 2012, med en ny blogg.
Fint.

Ska försöka få lite ordning på allt här, design osv. jag är så otroligt dåligt på sådant bara.. Men men, det får bli som det blir!
Syftet med bloggen är ju som sagt mitt skrivande, inte designen.

Hur min kväll sett ut, två tända ljus i nästan totalt mörker. Timmar av skrivande och lovsång. För en som mig är detta en svårslagen afton.
Ska pilla lite med design och sådant nu!

Ha det fint
/Fina