Jag och musiken

Lyssnar på musik, som alltid vid datorn.
James Morrison - One life.

Jag lyssnade på den förut och hörde några speciella rader ur texten;
"my daddy sat me down, he said,
"son, it's probably time to start making some plans."
and I said, "no, not right now."
cause with so many choices I just didn't know what to do now."

Jag upprepar dem för mig själv i huvudet och tänker på allt som har hänt de senaste dagarna, allt som händer och allt som kommer hända inom en snar framtid. Det känns spännande, tråkigt på sätt och vis och lite nervöst.
För att återgå till låten- visst är det svårt. Jag borde kanske och sätta mig ner och planera lite, men nej. Inte just nu. Med så många val vet jag inte vad jag vill göra nu.

Tankar hit och dit

Det funkar inte som jag vill. Jag funkar inte som jag vill.
Ett jobbigt virus som hälsa på, har varit här länge nu. Hade kanske tänkt stänga länge. Återstår att se..

Dundrande och tryckande huvudvärk kombineras bra med alldeles för lite sömn. Eller?..
Men vem är egentligen jag att klaga? Jag har det bra, en mamma och en pappa som bryr sig om mig. Fantastiska vänner. Tak över huvudet, en skön säng och mat i mängder. Jag får rent rinnande vatten om jag öppnar kranen. Jag kan duscha och hålla mig ren. Jag skulle kunna ta på mig rena och hela kläder varje dag,  jag klagar över att "jag har inget att ta på mig", men kärebarn..min garderob är knöfull.
Jag vill ha nya grejer, grejer jag egentligen redan har. Men jag vill ha det ändå.

Vem är jag? Hur kan jag klaga som jag gör? Jag som har det så bra. Jag som har allt, och lite därtill.

Det finns de som går runt i trasor, inte vet vart de för natten ska sova eller hur de ska stilla sin hunger. De som inte kan dricka rent vatten och de som inte får uppleva kärlek och stöd ifrån föräldrar och vänner..
Det är fruktansvärt att det är så. Det är pinsamt att klaga när man tänker på det.

Samtidigt så är jag otroligt tacksam över det jag har, och "glad" att mitt största problem någon dag kan vara vad jag ska ha på mig och en annan dag att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill äta. Men det är inte så enkelt ändå, även jag har mina problem. Stora och jobbiga.

Och det antar jag att du också har, båda stora och jobbiga, men även små och löjliga.
Var "glad" att dina problem i förhållande till vissa andra är lätta.
Men nedvärdera heller aldrig dina problem. För ditt största problem är lika stort och tungt som någon annans största problem.

Vart vill jag komma med detta egentligen? Alla har vi problem och svårigheter i livet. Det kommer alltid vara så, oavsett livssituation. Och det är viktigt att alla behandlas värdigt. Oavsett vad!



Känner att jag inte kommer kunna avsluta detta på något bra sätt, så jag sätter punkt. Men påminner en gång till om att;
Alla ska behandlas värdigt. Oavsett vad.

Gud är god..

..Han är störst. Han är allt!


Jesus dog på korset för DIG! Glöm inte det..

-

Jag förstår inte varför. Jag kommer nog aldrig göra det. Och inte heller tror jag att jag vill förstå varför.
Min bror är inte här, jag kan inte gör något åt det. Ingen kan det. För man kan inte göra något som är gjort, ogjort. Det är omöjligt..tyvärr.

Det känns så hopplöst, när jag plötsligt blir medveten om att jag för fyra år sedan var med världens finaste bror..

10 september

Jag hatar att tycka synd om mig själv. Jag vill inte tycka synd om mig själv, och jag gör det inte heller.
Men inte kan jag hjälpa att tanken slår mig, för fyra år sedan umgicks med min bror. Det gjorde jag faktiskt, för då var han här, vid liv. Vi skrattade och hade kul.

Hade vi vetat den 10 september 2008 att vi bara hade 7 dagar kvar att umgås, så hade vi troligen spenderat de dagarna på ett helt annat sätt. Men ska man tänka så blir man lätt galen..
Jag är glad för dagarna vi hade, jag är glad för samtalen vi hade. Men mest glad är jag över att jag hann säga hur mycket min vackra bror betyder för mig, och hur mycket jag älskar honom.
För det gör jag, och jag är stolt över honom.
Ingen kan ha en bättre bror än mig. Ingen.

Jag är ledsen, jag är svag och jag gråter ibland. Jag är inte mer än människa.
Men jag är glad, jag är stark och jag står på mina ben. För jag vet hur bra han har det i himlen, min fina bror. Det är jag säker på, att han är där. Där jag kommer få träffa honom igen.
 
Och visst är det så, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

Långa sömnlösa nätter

Vet inte vart jag för tillfället ska ta vägen. Ligger sömnlös.
Mår piss rent ut sagt.
Jag tänker och tänker och tänker.. på vadå? Allt och ingenting.
Lyssnar på James Morrison. Han är fantastisk. Speciellt när man har feber och inte kan sova.

Jag tänker mycket, jag har tänkt mycket det sista. Jag vill skriva, jag vill få det ur mig. Men kan inte formulera tankarna. Jag kan inte få dem till ord. Det går inte, hur mycket jag än vill.
Jag måste få tillbaka det. Utan skrivandet, utan mitt sätt att formulera mig är jag inte mig själv.
Det finns ju där någonstans, jag har ju det i fingrarna, i hjärnan. Jag har det helt enkelt, men var? Ibland tappar man sig själv.
Men jag tror att jag har febern att skylla på. Så jag gör det, jag skyller på febern och lägger mig ner för att åter njuta av James Morrison.