-

Den där känslan av lycka, och vemod. När man pendlar någonstans där emellan. Fram och tillbaka..

Man har så mycket att vara lycklig för, så mycket att man ibland bara vill gråta av tacksamhet. Men nästa sekund är tårarna där av sn annan anledning. Man kanske saknar något man en gång hade, eller något man så gärna önskar att man kunde ha..men som man är så medveten om att man aldrig kommer att få.

Och där sitter man, fast i känslorna. Fast i tankarna. Fast i glädjen, fast i saknaden.
Vad gör man då? Hur lätt är det då att inte undra och att inte ifrågasätta.
Man vill ju veta varför livet gör så mot en, i mitt och många andras fall- varför Gud gör så mot en.

Till en början kan det vara så svårt att ta till sig att Gud vet vårt bästa. Att han vet vad som är rätt och fel för oss.
Hade han vetat det skulle man ju inte sitta i den situationen och sakna det man en gång hade och det man aldrig haft.
Hur kan han låta oss hamna där?

Egentligen borde vi nog fråga oss själva- varför låter jag mig hamna där?..