10 september

Jag hatar att tycka synd om mig själv. Jag vill inte tycka synd om mig själv, och jag gör det inte heller.
Men inte kan jag hjälpa att tanken slår mig, för fyra år sedan umgicks med min bror. Det gjorde jag faktiskt, för då var han här, vid liv. Vi skrattade och hade kul.

Hade vi vetat den 10 september 2008 att vi bara hade 7 dagar kvar att umgås, så hade vi troligen spenderat de dagarna på ett helt annat sätt. Men ska man tänka så blir man lätt galen..
Jag är glad för dagarna vi hade, jag är glad för samtalen vi hade. Men mest glad är jag över att jag hann säga hur mycket min vackra bror betyder för mig, och hur mycket jag älskar honom.
För det gör jag, och jag är stolt över honom.
Ingen kan ha en bättre bror än mig. Ingen.

Jag är ledsen, jag är svag och jag gråter ibland. Jag är inte mer än människa.
Men jag är glad, jag är stark och jag står på mina ben. För jag vet hur bra han har det i himlen, min fina bror. Det är jag säker på, att han är där. Där jag kommer få träffa honom igen.
 
Och visst är det så, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?