Melissa Horn sjunger i en låt "och jag försvinner ibland".. 
Och som ni kanske har märkt så gör jag det. Men ni vet, jag har mitt och stå i också. Det är inte alltid helt lätt att försöka hålla sig själv och en blogg vid liv.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket tid jag vill lägga på bloggen när jag inte känner att jag har något vettigt att skriva, eller hittar rätt ord för mina tankar.

That one

Jag blev lite frånvarande. Jag försvann in i hösten.


Ni vet den där personen som alltid är så glad, som alltid är uppåt, pigg och så utåtriktad. Vi alla har sett henne, och undrat.. "hur gör hon?", "hur kan man alltid vara så glad?"

Jag känner mig som henne nu. Försöker lägga på någon fin yta för att slippa behöva svara "inget" eller "bra" på alla frågor om vad det är och hur det är när folk ser att man inte lagt på den där fina ytan.
Då är det så mycket lättare att fånga ett leende och behålla det på tills man är själv igen.

Livet är en berg- och dalbana, och just nu befinner jag mig någonstans i en uppförsbacke som bara gör mig otroligt besviken.. kanske för att jag är så medveten om att det snart kommer gå rätt ner igen.

Ibland önskar jag att fler runt mig visste helt och fullt vem jag är, och vem jag har varit. Inte för att de ska tycka synd om mig, utan för att det hade varit så mycket lättare för både mig och de runt mig.



Det finns inget svar på "hur man gör det", eller hur man alltid kan vara så "glad". För man är inte det.
Ingen är det..

-

Den där känslan av lycka, och vemod. När man pendlar någonstans där emellan. Fram och tillbaka..

Man har så mycket att vara lycklig för, så mycket att man ibland bara vill gråta av tacksamhet. Men nästa sekund är tårarna där av sn annan anledning. Man kanske saknar något man en gång hade, eller något man så gärna önskar att man kunde ha..men som man är så medveten om att man aldrig kommer att få.

Och där sitter man, fast i känslorna. Fast i tankarna. Fast i glädjen, fast i saknaden.
Vad gör man då? Hur lätt är det då att inte undra och att inte ifrågasätta.
Man vill ju veta varför livet gör så mot en, i mitt och många andras fall- varför Gud gör så mot en.

Till en början kan det vara så svårt att ta till sig att Gud vet vårt bästa. Att han vet vad som är rätt och fel för oss.
Hade han vetat det skulle man ju inte sitta i den situationen och sakna det man en gång hade och det man aldrig haft.
Hur kan han låta oss hamna där?

Egentligen borde vi nog fråga oss själva- varför låter jag mig hamna där?..

Drömmare

Drömmar. Det finns många sorters drömmar..
Drömmar om vad man vill bli, hur man vill att det ska bli..-livsdrömmar som man vill ska gå i uppfyllelse.- Dagdrömmar. Drömmar vi har om nätterna. Vissa blir bra,  andra kallar vi för mardrömmar.

Sen finns det drömmar som är en blandning av allt. En dröm man på något vis önskar kunde ske, men som egentligen skulle vara en riktigt mardröm om det faktiskt hände. Trots att det i själva drömmen var rätt bra, nästan fantastiskt.

Men det är ju bara drömmar, eller hur?..

Förändring

Fixade till bloggen lite såhär mitt i natten.. Jag kan ändå inte sova.

Fast jag borde verkligen ge det ett försök till. Så jag gör det.


Godnatt kära vänner.

Kär

Jag bara sitter här, helt i drömmarnas värld och är så förälskad i något som får mig att vilja gråta.
Har just funnit mitt livs kärlek.
Gång på gång faller jag. Låt på låt.

När jag igår skrev om alla de där känslorna viss sorts musik kan ge.. lycka, gläjde, vemod och förlust.
Han får fram allt det så bra, och den där känslan av att vara kär.

Han musik är "precis sådär lagom deppig och tråkigt uppmuntrande." 
(som jag också beskriver Bo Kaspers orkester, Kent, Miss Li och Melissa Horns musik..)




"Which way is right, which way is wrong,
How do I say that i need to move on?
You know we're heading separate ways.

And it feels like I am just too close to love you,
there's nothing I can really say.
I can't lie no more, I can't hide no more,
got to be true to myself. 
And it feels like I am just too close to love you, 
so I'll be on my way.."

Jag säger bara Alex Clare..

Tacksam

Måndag igen.. Fantastiska måndag.

Jag är ledig på måndagar nu mera, och denna har jag försökt att bli fri från halsont, förkylning och feber som flög på mig igår.

Och så har jag tänkt..

Tänkt på hur livet skulle vara om jag var någon annan än den jag är idag. Om jag hade fortsatt vara den jag en gång var. Eller om jag hade blivit någon annan än den jag är.

Det är sådant man kanske inte borde fundera över, men sådant som man ibland inte kan låta bli att tänka  på. 

Vart hade jag varit? Vad hade jag gjort? Hur hade jag mått? Vad för människor hade jag haft runt mig? 

Vem hade jag varit?..

Jag är så otroligt tacksam att jag tog emot Jesus, att jag valde att leva för honom. 

Så tacksam för allt har har gjort, gör och kommer att göra för mig. Så tacksam för alla de fantastiska människorna han tillfört mig.

Jag är så tacksam för den jag är, och för det jag har.

Men visst är man ibland nyfiken på livet man inte har..till ingen nytta alls.

Musik igen

När jag hör viss sorts musik fylls jag av någon känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på. 

Det är en blandning av lycka, glädje, vemod och ibland förlust.

Texter som beskriver känslorna så väl. Situationer som man själv kan relatera till.

Låtar som man kan låta tankarna sväva fritt till.

Musik spelar så stor roll. Musik är så mycket.

Melissa Horn sjunger "Jag vill vara vanlig, vad det nu är. Jag vill göra fel och erkänna det. Jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig något mer. Om du vill ha mig, så säg till. För själv vet jag inte vad jag vill."

Och visst är det så, en tonåring idag vill vara vanlig. Men vad är det egentligen?

Man vill göra fel, för att det är så man lär sig. Att erkänna det är inte alltid det lättaste, trots att man kanske vill. 

Och att leva för dagen, visst vill man det? Men hur gör man det? Men den ständiga press i lever i, ifrån skola, kanske arbete, vänner och media. Man ska ha den snyggaste kroppen och de snyggaste kläderna. Helst ska man ha bra betyg, utan att vara en "plugghäst".. men ändå ha ett liv .Miss Li har en låt som heter I heard of a girl. Den handlar om en tjej som blev mobbad. I den situationen vill man absolut inte heller hamna. 

Allt ska vara så bra och fint. Mitt i allt detta kaos som kallas livet, så vet man nog verkligen inte vad man vill.

Men vem vet det? Vet man det någon gång?..

I en annan låt sjunger Melissa "Och jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.."

Och visst gör jag det. Varje dag.. men någonstans mitt i allt så förstår jag att jag är en sån som tänker. En sån som lever på mina tankar, och musiken.

En insikt, ett nytt försök

När jag startade den här bloggen var jag fast besluten om att den inte skulle handla om mig. Att jag inte skulle nämna mig själv så mycket.

Men jag har ändrat mig. Eller i alla fall insett att mitt skrivande, det är jag. Så hur skulle det inte kunna handla om mig? 

Jag tänker inte ge er fem uppdateringar om dagen som handlar om vad jag gör, för så intressant är inte mitt liv. Dessutom känner jag inte att jag vill att alla som läser ska veta det..

Men jag vill dela med mig av saker som har hänt mig, saker som jag hoppas kunna hjälpa andra. Tankar, åsikter och allt annat tråkigt jag har i mitt huvud. Det ska läggas upp här. Nästan varje dag.

Stockholm

Sitter i en lägenhet någonstans i Stockholm, tunnelbanan låter som hjärtslag när den kör utanför.
Folk går fram och tillbaka, alla är likadana men ändå så olika. Var och en på sitt sätt.


Som nästan alltid annars funderar jag över framtiden. Men för nu tänker jag släppa dem tankarna, släppa min trygghet och ge mig ut.

-

Nu är jag där igen.. vill så gärna skriva, kunna formulera mig som alltid annars. Men det går inte.
Det enda jag kan sätta ord på, det enda jag kan formulera är att jag inte kan.
Fast egentligen kan jag. Bara inte just nu.